Den här boken läste jag efter att ha läst den här recensionen hos Johanna. Jag lockades av att hon beskrev det som en av årets läsupplevelser och den stora händelsen. Började läsa och tyckte att karaktärerna var jobbiga och tempot käckt, jag blev nästan lite utmattad av Finch framfart. Men fortsatte, främst av nyfikenhet på den där händelsen. Och det tog sig, ju mer Finch och Violet lär känna varandra, desto mer lär läsaren känna dem och bli dem förtrogna.
I början av boken träffas Finch och Violet uppe i skolans klocktorn. På fel sida räcket och med sina egna anledningar till att befinna sig där. Och det är i det där med deras anledningar som gör boken. Det är ingen omtumlande tonårskärlek och lyckorus. Det är karaktärer med svärta i själen och berättelsen är en historia om att våga öppna sig och våga prata – om sina känslor men också om det som är svårt. Att se andra och vara där.
Det är en oerhört finstämd bok om psykisk ohälsa och hur den finns där. Författarens kommentar i slutet av boken gör oss uppmärksamma på hur vanligt det faktiskt är med psykisk ohälsa och att mörkertalet är okänt stort. Det är personer som biter ihop och gör allt för att fungera i ett samhälle där man är sin egen lyckas smed och nederlag är skamfulla och när du mår dåligt tillskriver du dig själv orsaken.
Jennifer Niven har en sida om sig – om sina litterära katter (wow) – och om Som stjärnor i natten. Läs den. Men läs först boken.
Booze'n'Books 