Främlingsleguanen

Mot slutet av året får jag en av årets största läsupplevelser. Martina Montelius hörde jag berätta om sin Främlingsleguanen på DebutBar. Nu har jag läst den och jag kvarstår i mitt omdöme att den både är rolig och absurd.

Boken beskrivs som en skälmroman och jag var tvungen att slå upp ordet. Den kortfattade förklaringen är en roman vars karaktärer betraktas som utifrån och dess egenskaper beskrivs utan att författaren lägger värdering i dessa. Det rimmar ju jämt med absurditet som genre, där läsaren tvingas själv ta ställning och tolka vad som händer och sker. Det språk och de detaljer som avhandlas i Främlingsleguanen framställs i jagform där huvudpersonen är ett knappt femårigt barn. Med en iakttagelseförmåga och ett reflekterande som mer liknar det som för en insnöad akademiker med sociala svårigheter lockar det till både skratt och eftertänksamhet. Kontrasterna blir så tydliga och barnet tänker så ofta på hur det skulle betett sig, för sin ålder.

Barnet är helt ensamt med en legan som enda vän. Vårdnadshavarna – upphovsmännen – är inte med i historien och barnet har avsagt sig vidare umgänge med omvärlden. Trots barnet tycks trivas riktigt bra med sin tysktalande leguan så kan barnet inte låta bli att spionera på andra människor och försöka tyda varför de beter sig som de gör. Genom detta beteende så lyckas barnet ändå få kontakt med en granne som för oss läsare ter sig psykiskt sjuk men som för barnet blir något av en förtrogen, även om barnet inte känner samma öppenhet för grannen som för den sten barnet ibland för samtal med.

Barnet är ensamt, barnet är nöjt, barnet sköter sin leguan, barnet försöker spela efter samhällets regler utan att för den skull delta i samhällets normer, barnet upptäcker längtan, barnet blir besviket, barnet institutionaliseras, barnet försöker anpassa sig, barnet bryter sig fritt, barnet fritar sin leguan, barnet upplever sorg, saknad och ensamhet.
När jag hörde författaren på DebutBar så var hon inne på absurditetens spår och ville inte ge några metaforiska nycklar till sin berättelse. Hon menar att istället hittar vi berättelsens betydelse i det vi känner för och det som talar till oss. Speciellt kommer jag ihåg hon nämnde en recension som publicerats i någon vänstertidning ( kom jag ihåg det som) där recensenten såg berättelsen som den om den lilla människan i samhället. Jag tror det är där någonstans jag lägger också min tolkning och att det kan vara därför som jag uppskattade boken så mycket.

Adlibris
Bokus
CDON

PS. Visst ser man vem som tecknat omslaget 🙂