Sofi Oksanen är så himla bra. Läs henne. Läs senaste boken När duvorna försvann även om du är rädd att den inte skall vara lika bra som Utrensning var.
Jag var rädd och väntade länge med att läsa men jag blev inte besviken. När duvorna försvann är också den gripande och jag blir tagen. Får ont i magen när jag läser och förundras över människan och hur grymt livet kan vara. Och hur nära Estland ligger och vilken tur vi i Sverige har som inte haft krig i mannaminne även om det kan ha varit nog så tufft för de som upplevde andra världskrigets påverkningar.
Efter att ha sett Sofi Oksanen på Bokmässan ett år kände jag att mitt stjärnögda dyrkande inte riktigt fick något fäste. När hon i våras (?) besökte författarscen i Stockholm köpte jag biljett och lyssnade till bakgrunden för När duvorna försvann. Och blev besviken. Oksanen skriver så det osar ångest och hon berättar Estlands historia på ett sätt som får en att förundras över hur folket orkar. Men när hon pratar är hon helt blasé. Skittrist. Verkar inte bry sig. Hon vill inte vara talesman för Estland eller för någon. Hon förde förvisso ett intressant men väldigt kort resonemang om att hon vill utforska sina karaktärer (och det är något hon är fantastisk på att göra) men gav liksom ingen öppning till sig och sina tankar. Hon uppträder som en högst motvillig kändis.
När duvorna försvann utspelar sig under tiden för andra världskriget och dessutom under 60-talet, i Estland. Ett land som liksom Finland (som Kjell Westö intresserar sig för) varit utsatt för krig och ockupation till en grad under senaste århundradet att ingen är utan ett komplicerat förflutet. Liksom i Utrensning tar vi del av hur folket i landet kastas mellan Sovjet och nazityskland och hur människor som bara vill vara egna tvingas – ja, tvingas – till oerhörda gärningar för överlevnad. När duvorna försvann har ingen anknytning till idag och har två av tre huvudkaraktärer som är män, detta gör att jag trots att jag älskar även den här boken känner mer för Utrensning.
I den här berättelsen träffar vi två kusiner, Roland och Edgar och kastas in direkt i deras medverkan i oppositionsgrupp mot Ryssland. Scenen är beskrivande för deras karaktärer, Roland som handlar utifrån ursinne men med något större i åtanke; frihet och ett enkelt liv med sin stora kärlek. Han har ett patos som är avundsvärt och en känsla att göra rätt. Den känslan inkluderar Edgar som mest verkar rädd och Roland tar så att säga hand om honom. När det råder kris. När det inte längre krisar blommar Edgar och förskönar sanningen på ett sätt som är oattraktivt när man ser vad han gör. Den där första känslan av att han är rädd byts ut mot förakt när man ser hur lismande och kappvändande han är. Och det är Edgar som Oksanen uttryckte mest sympati (!) för när hon var här i Stockholm för samtal. Oksanen uttryckte en genuin nyfikenhet för hur Edgar blev som han blev och hade tankar om hur hans liv kunde tett sig helt annorlunda under andra omständigheter. Det är svårt att hålla sig så kallsinnig när man läser om Roland och Edgar och Edgars fru Juudit.
Juudit är den kvinnliga huvudkaraktären och inte alltid så korrekt hon heller. Men här har jag en större förståelse för personen och de val hon gör. Besviken på livet efter giftermålet med Edgar lever Juudit ett tufft liv i huvudstaden med besök på landet hos svärmor som inkvarterats hos kusinen och före detta bundsförvanten Rosalie (Rolands fästmö). Med en försvunnen man och tappad tro på kärleken kunde Juudit vara ett lätt byte som tyskhora. Men mötet med Helmuth blir något annat än ett sätt att få lite lyx i tillvaron. Trots han är tysk och det råder delade meningar om den ”befrielse” tyskarna utgör så verkar Juudit faktiskt ha träffat någon som både ser och hör henne och hon blommar upp under omständigheter som kan tyckas vara det motsatta.
Men livet har överraskningar för dem allihopa. Hitlers stormakt lämnar spår men Sovjets ockupation har liknande metoder och koncentrationscenter, arbetsläger och Gulat avlöser varandra. Den som en gång var hög blir låg och grannen anger dig för sin egen säkerhet. Den enda som är säker är den som endast ser till sig själv och i den här i historien är det Edgar. Det här är en läsvärd bok. Historia, öden och ett bra flyt i berättelsen. Läs den!
Booze'n'Books 
Åh, om du gillar den så ska jag definitivt läsa den!!