Springfloden

Deckarslukare som jag är måste jag ju läsa bokdebuterande paret Börjlinds Springfloden. När jag läst om denna bok så har det alltid refererats till författarparets bakgrund som manusförfattare och jag kan inte låta bli att göra samma sak. För det här är en bok som torde tilltala den som vill läsa ”filmiskt”. Varje kapitel inleds som en scen, med en beskrivande men inte för själva berättelsen relevant händelse. Det ger mig som läsare absolut en ingång som kan kännas lång men som samtidigt för mig närmare händelsen, som om jag var där och upplevde omgivningen själv.

Det sagt om beskrivning av scener och karaktärer – fysiskt är det jättebra. Själva personligheterna har jag svårare med, de är nästan allesammans vrånga och egensinniga. De går egna vägar och är, när det gäller samtal, rent ut sagt otrevliga. Ofta svarar de enstavigt och oinbjudande till konversation och den frågande personen nöjer sig med detta och går därifrån. När det sen kommer till telefon höll jag på att krevera, utan att överdriva så tror jag att i snitt så ”knäppte de av” på var tredje sida. Ja, så konstiga var de att de inte ens kunde avsluta ett samtal på normalt sätt. Här används ”knäppa av” istället för ”slänga på luren”, vilket kanske är relevant för mobiltelefon-tiden. Men för fan, de har noll telefonhyfs. Jag hade aldrig svarat ifall en sån jäkel ringt upp mig igen. Till slut blev uttrycket ”knäppa av” något jag hängde upp mig på (märks va) och retade mig otroligt på.

Springfloden handlar egentligen om två parallella historier; Olivia, en polisaspirant som under sommarlovet tänkt sig undersöka ett så kallat cold case. Ett gammalt ouppklarat fall som man gärna ger aspiranter att öva på för att ta nya lovar kring befintligt material och se efter vad dagens teknik kam bidra med. Det här fallet är det som beskrivs i bokens prolog och är ett smärtsamt grymt mord – en gravid kvinna grävs ned i sanden under ebb och när tidvattnet går till flod drunknar hon. Som en extra tvist var Olivias nu bortgångne pappa delaktig i utredningen. Någon annan som var delaktig och som torde sitta på en hel del information är kommissarie Tom Stilton. Men han är svår att finna och inte gör det saken lättare för Olivia att personer hon frågar är just sådär fåordiga som jag beskrev.

Det andra spåret i boken är överfall och grym misshandel av hemlösa. Överfallen filmas och läggs upp på internet. Läsaren får följa en grupp hemlösa som råkar ut för förövarna och samtidigt som vi tar del av den hemlöses vardag så förstår vi hur enkelt det skulle vara att ”försvinna” och bli någon annan genom att bli just hemlös.

Det är en ganska klurig berättelse med ledtrådar gömda här och där. En del så uppenbara att jag himlade med ögonen men en del så snygga att jag blev imponerad. Som så många andra idag så har författarna här tagit chansen att uttrycka samhällskritik samtidigt som de skriver en deckare. Tema hemlöshet är starkt, tema prostitution och korrumperade poliser förblir ouppklarade och kommer med största sannolikhet att komma igen i nästa bok. För fler böcker har utlovats och Olivia och Stinton har mer att utföra. Jag hoppas karaktärerna lugnar ned sig till nästa bok, då läser jag den med glädje.

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON