Lewismannen

Andra delen i Lewis-trilogin finns ute, Lewismannen av Peter May. Första delen hette Svarthuset och där lärde läsaren känna polisen Fin som återvänder till sina barndoms öar för utredning av ett brott och tvingas ta itu med sitt förflutna. Detta gjordes i tillbakablickar i hans uppväxt och läsaren tog mer del i berättelsen om övärlden och dess starka religösa påverkan än om brottsutredningen.

I Lewismannen är Fin tillbaka, för gott. Han har sagt upp sig och flyttat från Edinburgh tillbaka till ön med tanken att restaurera – eller snarare återuppbygga – sina föräldrars hus. Fin är fortfarande inte återhämtad efter sorgen för sitt barn som dödades av en smitare i trafiken. Men på ön har han ju en son han fick i förra boken, en son som är så gott som vuxen och som nu själv har barn. Så kanske kan Fin finna ro genom att skapa ett umgänge med sin nyfunne son.

Vid den traditionella torvupptagningen hittas ett lik i mossen, ett lik som skulle kunna vara lika gammalt som Bockstensmannen men som visar sig vara ”bara” dryga 50 år. Mer komplicerat är dock att det går att utröna att liket är en ung man som blivit mördad och med hjälp av de DNA-prover som lämnades in av samtliga manliga invånare på ö i förra boken så lyckas man fastställa likets släktskap. Liket är på nära håll släkt med Finns nyfunne sons morfar, lika med Fins ungdomskärlek Marsailis pappa. Detta förbryllar Marsaili då hennes nu demente pappa aldrig någonsin nämnt någon släkting. Fin har ju polisnyfikenheten i blodet och vill vara där för Marsaili så han börjar nysta i hennes pappas förflutna för att hitta svar.

Fins nystande varvas för oss läsare med tillbakablickar – inte från Fin utan från Marsailis pappa – och på så sätt får vi åter en gång en historia om ö-världen och dess karga vardag. En vardag som präglas av blåst och svåråtkomliga landskap men också av sträng religion och motsättningar mellan olika religösa grenar. Utan att avslöja någon nyckeldetalj kan jag säga att Marsailis pappa blev föräldralös i tidig ungdom och med den tidens ”barnavård” levde han inget lätt liv. Som vuxen lämnade han allt bakom sig men händelserna i barndomen satte spår och gjorde att han, trots sin kärlek till sina barn, kanske aldrig riktigt kunde vara där för sina nära fullt ut.

Jag gillar den här bok nummer två mer än vad jag gillade ettan och ser fram emot den avslutande delen. Naturligtvis hoppas jag att Fin skall finna ro och bli lycklig igen. Det är också spännande om än något chockerande hur starkt religösa människorna på dessa ganska isolerade platser var och hur starkt de levde efter sin tro. Eller hur onda människor utnyttjade religionen för att rättfärdiga sina egna livsval. Som i första boken så är det inte bara öarna och den ständiga blåsten som känns bister utan också livet. Men så som ibland slipper solen igenom och det blir stiltje, så finns det människor som visar sig vara sådär varma som solen är just då, efter storm.

Adlibris
Bokus
CDON