Marcelle dissekerad 

Sedan jag såg filmen Violette, som påverkade mig väldigt känslomässigt, har jag varit nyfiken på Marcelle av Simone de Beauvoir. Filmen handlade om Violette Leducs liv och vänskap med Simone som var en drivkraft i Violettes litterära utveckling. Violettes liv verkade så oerhört jobbigt, hon var så sökande efter bekräftelse, och kärlek. Hon fangirlade Beauvoir men vågade trots allt ge henne prov på sitt skrivande och även om det senare framkom att Beauvoir tyckte Leduc var efterhängsen så var hon en stötta och den som initierade Leducs litterära karriär. 

Marcelle handlar om en liknade berättelse, Marcelle växer upp som en flicka och ung kvinna som är i det närmsta överkänslig. Hon finner lugn och tillfredställelse i psykisk smärta och föreställer sig hemska situationer för att få sin dagliga dos av tårar. Idag hade hon säkert fått diagnosen högkänslig och introvert men berättelsen utspelar sig runt andra världskriget, samma tid som Beauvoir levde. Jag läste novellen för en bokcirkel och i cirkeln fastnade många för det här att Marcelle skulle vara självbiografisk. Själv tror jag inte det även om Marcelle säkerligen är skriven för att Beauvoir vill berätta något som hon upplevde i samhället. För Marcelle är en av flera noveller i en samling (tyvärr inte översatta till svenska) som alla har en kvinna som huvudkaraktär och som skall spegla kvinnans livsval men framför allt förutsättningar i ett samhälle som är både patriarkatiskt och borgerligt, med katolska värderingar (har jag läst mig till). I cirkeln var vi inte överens om ifall Marcelle var mäkig eller driftig, ifall hon kommer klara sig fint eller ifall hon böjer sig för andra eller ifall man gillade henne eller inte. Nu var vi endast kvinnor som cirklade och jag känner att jag är lite färgad av att jag vet vem författaren är och vad hon stod för men jag tycker det är sorgligt när kvinnor kritiserar andra kvinnor som bara gör vad de kan. För Marcelle är ingen glättig tjej, som högkänslig tycks hon blyg och undanglidande och tidigt börjar hon idealisera intellektuella män. Hon vill hellre bli uppmärksammad av sin pappa än av sin mamma och på den läsesalong där hon hänger svärmar hon för männen som kommer dit. Hon fantiserar om att leva med ett geni, att få stå bredvid en intellektuell man. 



Marcelle har en stark längtan att umgås med någon intellektuellt men har inte självförtroende eller självkänsla nog att tänka att andra kan vilja umgås med henne intellektuellt även om hon i sina dagdrömmar föreställer sig att de intellektuella beundrarna skulle imponeras av hennes läslista. Istället föreställer hon sig som den trånande undergivna dyrkande kvinnan som står bredvid en hyllad man – ett geni. I sin undergivenhet skapar hon sig en bild av den perfekta kvinnan som hon försöker leva upp till men som hennes inre motsätter sig. För Marcelles intellekt går inte att förtrycka och trots att hon försöker vara en bifigur så är hon som lyckligast när hon faktiskt deltar i samtal. Det blir en dragkamp med det inre som Marcelle gör allt för att förtrycka och som därför gör sig påmint i Marcelles sexuella fantasier som undergiven – något hon naturligtvis skäms över. 



I sökandet efter stimulans kan man säga att Marcelle förkastar vänner eller förtrogna när hon får korn på något bättre, något som gjorde att flera i cirkeln tyckte Marcelle var ohyfsad och inte speciellt trevlig. Jag tänker att Marcelle är så förtvivlat angelägen att anpassa sig och uppnå sin idealbild att hon tycker hon handlar rationellt och inte förstår hur hon själv kan tolkas. Med sitt dåliga självförtroende och syn på idealkvinnan föraktar hon sitt eget kön och har svårt att acceptera sin egenmäktighet. Hon är kanske inte så socialt begåvad men hon är driftig och går verkligen in för att slutföra det hon föresatt sig. 



Marcelle börjar arbeta som någon slags socialarbetare för att göra världen till ett bättre ställe och genom sitt yrke kommer hon i kontakt med två män som rekorderligt vill spinna vidare på det brödraskap som uppstod mellan soldaterna under kriget. De startar en slags ungdomsverksamhet som skall vara socialt och moraliskt stärkande, något som passar Marcelles mål i livet. Hon lyckas (!) bli förlovad med en av männen och beundrar hans ideal även ifall hon ibland behandlar honom lite nedlåtande. 



Ett annat problem som uppstår är Marcelles lust som hon försöker förtrycka och som hon därför har svårt att hantera. Hennes fästmans religösa moral är något Marcelle uppskattar enlig pappret men i verkligheten något hon är frustrerad över. Så när det kommer en annan intellektuell man i hennes väg så svärmar hon igen men är passiv tills han tar initiativet – 



Men när han väl tagit initiativet så kommer Marcelles driftiga sida fram. I ett ögonblink är gamle fästmannen avpolletterad och snart står hon brud med en ny man att dyrka och stå bi. 



Det hela går jättefort och Marcelle agerar på känsla och tro på att få uppfylla sina fantasier som partner till ett beundrat geni. Äntligen skall hon få bli någon, få både sina lustar och sitt intellekt tillfredsställda. I sin makes framgångar skall hon uppnå tillfredställelse. De börjar sitt liv tillsammans i ett rus där Marcelle förvisso blir mer lössläppt och inte så tvingad till att agera som hon tror att andra tycker hon bör agera. Samtidigt blir hon en slav under sin makes tycke och går ifrån sina tidigare ideal. 



Men livet är inte lätt för Marcelle, vilket inte är så konstigt när hon hänger upp sitt välbefinnande på andras handlande istället för att känna efter själv. Makens lovande intellektuella karriär tar aldrig fart och de aktiviteter de ägnar sig åt är inte billiga. Marcelle inser att hon åter igen hamnat i en situation inte gillar trots att hon gått med öppna ögon in i den och med tydliga mål. 



Trots allt kan hon inte acceptera att hon valt fel. Istället försöker hon allt mer att stödja sin man för att uppnå den bild av livet hon föreställt sig. Hon blir en bitter kvinna som nästan uppfostrar sin bångstyrige levnadsglade man. Ju mer hon tjatar, desto mer obstinat blir han och desto längre ifrån det intellektuella samhörigheten kommer de. Snart kan Marcelle inte ens få sina sexuella lustar tillfredsställda, något hon tidigare förvisso haft svårt att erkänna för sig själv att hon uppskattade men trots allt njöt av. Marcelle är så upptagen av sin bild av sig själv som kvinnan bredvid mannen (det intellektuella geniet) att hon i sin förtvivlan över hur det blev inte ser någon annan utväg än att stillsamt acceptera och verka i det tysta. Men trots hon tänker förlåta sin man för hans beteende och otrohet så klarar inte hennes man av det livet och lämnar henne. Insikten att ha blivit lämnad på grund av hennes agerande för att vara någon annan blir ändå det som jag uppfattar som ett avgörande för Marcelle. 



Till slut kommer hon till insikt att andra inte kommer att uppskatta henne innan hon kan uppskatta sig själv. Till slut förstår hon att självkänsla kommer inifrån och inte från andras beundran. I cirkeln var det endast en som uttryckte att Marcelle gör en resa, jag tycker att insikten om detta är själv essensen i novellen. Marcelle gör en feministisk resa där hon till slut ser att alla de egenskaper hon eftertraktar och gillar hos andra – och bara tillskrivit män – också finns hos henne själv. Hon måste inte ha en man för att uppnå sina mål. Och nu när hon inser detta så tror jag att hon också kan finna kärlek på lika villkor och uppleva jämnlika förhållanden. 



Adlibris

Bokus

CDON

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s