Rödvinsbokcirkeln läser Schakalen

Sugna på vin och något litet hamnade #rödvinsbokcirkeln på Garage del Gusto där det blev vin och massor av mat. Och cirklande kring andra boken i Bonniers deckarklassiker – Schakalen av Frederick Forsyth. 

Vi var rörande överens om att två tredjedelar av boken (början) var sega men att boken tog sig och blev både spännande och lättläst mot slutet. Heléne tyckte att slutet av boken uppvägde den tröga detaljerade inledningen medans Maria och jag var mer tveksamma, eller jag tyckte faktiskt inte alls att det spännande slutet uppvägde inledningen. Medan jag läste så tänkte jag argt att jag kunde lagt tiden på att läsa ut minst två andra, ”roligare” böcker. 

Varför var då inledningen så jobbig? Dels, måste jag säga, berodde det på översättningen. Den var skitjobbig, nu kan jag inte franska men vissa meningsbyggnader som förekom i översättning bara skrek att de var tagna från franskan, vilket gjorde det svårt att läsa. Men också för att Forsyth var lite av en banbrytare på sin tid och skrev oerhört detaljerat, i förordet nämns att han sagt ”Vill du förlägga en scen till Istanbul, gör research tills en läsare som bor där inte hittar några bristningar i skildringen. ” Det respekterar jag och jag uppskattar att man inte antar läsaren är dum men herregud – som läsare behöver jag inte bli övertygad om att det är verklighetstroget. Här blev jag, trots jag inte vill det, lite könsgeneraliserande när jag menar att den här detaljrikedomen tilltalar män mera än kvinnor, kvinnor har en annan förmåga att föreställa sig och är kanske mer intresserad av karaktärernas känslor och tankar än en exakt beskrivning av ett gevär, eller kulan till geväret för den delens skull. Eller så har det inte alls med kön att göra utan bara ”min” typ av läsare. Jag och rödvinsbokcirkeln tyckte i alla fall att den här detaljrikedomen var ganska trist. 

Berättelsen, som beskriver ett fiktivt attentat mot Frankrikes president Charles de Gualle, handlar om värvandet av en yrkesmördare -Schakalen – dennes minutiösa förberedelser samt jakten på honom. Det är politiskt och utan att vara insatt i Frankrikes (och Europas) politik i efterkrigstiden så är det en del grupperingar som kan bli lite abstrakta. Men länge leve Wikipedia! Det är efterkrigstid och liksom när man ser en film från 1980-talet så fnissar jag ibland över ”tekniken”. När franska polisen kommer Schakalen på spåren inväntar de det dagliga faxet från London. Innan dess har de inte bilden på mannen som ansökt om ett pass i en död mans namn. Och inreseblanketter och hotellregister som samlas in i pappersform och gås igenom av en samling män som arbetar i skift för att snabbt få fram information. Hehe. Men det är effektivt för sin tid och när polisen väl får nys om Schakalen så är det en katt och råtta-lek som är spännande, riktigt spännande. När detta händer blir också kapitlen kortare och det går snabbare att läsa, det känns i slutet som en bladvändare. Och efter att ha läst boken så kommer tanken, var det verkligen fiktion? Det, är ett bra betyg trots allt. 

När vi bestämde oss för att läsa boken så var jag säker på att jag redan sett filmen, Schakalen med Bruce Willis och Richard Gere. Så var det en annan backdrop och annan interaktion … 

Igen kan jag tacka Wikipedia, visst byggde filmen Schakalen på boken – men väldigt löst. 

Sammantaget ljummen bedömning där vi nog skulle rekommendera en fransktalande att hellre läsa den på modersmålet än den svenska översättningen.  

Adlibris

Bokus

CDON

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s