I min fina rödvin och klassikercirkel var jag den som var mest begeistrad över vår senaste bok. Jag håller med om att talespersonen uttryckte sig styltigt och pretentiöst, jag håller med om att samme person inte var någon person man tog till sitt hjärta. Men jag kände med Leo Kall och jag tyckte att han under bokens berättelse utvecklades och kom till sådana insikter! Wow!
Vi läste Kallocain av Karin Boye och hon är metaforernas mästare. Ett samhälle järnstyrt – för medborgarnas bästa, naturligtvis – och en futuristisk dystopisk miljö. Här lever Leo Kall i en ”kemistad”, landet är uppdelat som så vanligt i dystopier i funktionella områden. En kemistad innebär att innevånarna forskar och tar fram exempelvis läkemedel. Som den gode medborgaren Kall är har han kommit på ett fantastiskt medel, ett medel som får människan att fritt berätta sina innersta hemligheter.
Boken är upplagd som en enda lång berättelse, en berättelse utifrån Kalls perspektiv. Kall berättar hur han levde och trivdes i sin roll som kemist och ibland ordningspolis, hur han totalt anpassade sig och sina tankar – ja, sina känslor – efter statens regelverk. Hur han såg potential i sitt medel att få inte så goda medborgare att avslöja brott innan de begås och på så sätt bidra till att staten blev den utopi som den borde vara. Berättelsen tar oss med Från Kalls entusiatiska och förhoppningsfulla kliniska prövning av medlet, genom hur han i en lyckad presentation inför polismakten ser genombrott, hur små men betydelsefulla händelser under prövningens gång får honom att tänka och hur tvivlet väcks. Och hur han brottas inte bara med sitt samvete utan också – i högre grad – brottas med sitt inre, hur han så gärna vill tro på staten och dess väl för alla, hur han inte vill men känner induvalistiska känslor – kanske för första gången (!) och hur förvirrad han blir av allt detta.
Boken var trots att de andra i cirkeln inte var lika sålda på historien som jag var, intressant att cirkla om. Vi tog upp vad som fick boken, skriven och utgiven sent 1940-tal, att klassas som sci-fi. Hur den trots många år på nacken har likheter med de dystopiska sci-fi serierna som skrivs idag, hur vissa klassiska litterära strukturer fungerar. Men också frågor hur vi själva skulle agera i liknande situationer och kanske är det för att jag känner igen mig själv så starkt i Kalls idealistiska besvikelse över samhällets agerande som jag tog den så till mig.
Boken kommer i Bonniers klassikerutgåva med förord av Jerker Virdborg, författaren av Kall feber – en bok som beskrivs som en modern Kallocain (hur nu sci-fi kan bli modern… ). Jag fixade Kall feber på studs efter att ha läst ut Kallocain! Bättre betyg kan jag inte ge boken.
Booze'n'Books 