Assaf Gavron på Söderbokhandeln

Kvällen innan han gästar Kulturhusets internationella författarscen kom Assaf Gavron till Söderbokhandeln för ett samtal om boken Uppe på höjden med journalisten Negar Josephi.  

 Uppe på höjden är en skönlitterär bok som blivit väl uppskattad men också diskuterad. Josephi börjar därför samtaleted att be Gavron själv beskriva sin bok; En bok om bosättningarna på Västbanken, vilka dess invånare är och en berättelse om deras interna relationer men också de externa relationerna utom bosättningen – militären, politiken men också palestinierna – under ett år. En specifik händelse sker som gör att världens ögon riktas mot det lilla samhället och plötsligt är bosättningen hela världens intresse. En stark berättelse i berättelsen är den om de två bröderna som vuxit upp på kibbutz, skiljts åt men återfinner varandra i bosättningen.

Så hur var det då att göra research för en sådan här historia? Gavron svarar att det var svårt, mycket svårt. Alla utomstående betraktas med skeptisk och misstänksamhet av bosättarna. Många utländska journalister och författare har försökt få Gavron introducera dem för bosättningar för bakgrundsmaterial och reportage men även Gavron betraktas som utböling, författare och boende i Tel Aviv som han är. Därför upplevde han under sina resor till bosättningarna ofta att han inte blev mottagen och inbjuden, snarare bortkörd. Men, nära Jerusalem så fanns ett ställe där man var lite mer öppen (kanske berodde det på närheten till staden) och där Gavron faktiskt hade en vän som ingång till bosättningen så lossnade det. När de i bosättningen väl förstod hans intentioner så var de nyfikna och intresserade och delade med sig av sina upplevelser.

Betyder detta att Gavron hittade sina karaktärer i bosättningen? Gavron tvekar först. Omgivningen är klart tagen från verkligheten säger han, men karaktärerna är mer fiktiva. Kanske har de drag av personer han mött i bosättningen men mestadels så är de påhittade. Gavron har också gett karaktärer drag från personer han träffat på andra ställen, tex så har grönsakshandlaren under hans lägenhet i Tel Aviv inspirerat till en figur – och blivit igenkänd av läsare i hans bekantskapskrets! 

 
Josephi reflekterar över att hon tycker sig uppleva en jämförelse mellan bosättningar och kibbutzer i boken. Vilka är skillnaderna? Likheterna?
Gavron beskriver båda som stängda samhällen, där man ser sig själva som ”förmer än” andra. Man ser sig som pionjärer, pionjärer som tar ett ställe och bygger upp ert samhälle baserat på en övertygelse om något . Josephi spinner vidare på pionjärskapet och övertygelsen och de är överens om att folket i bosättningarna säkert också ser sig som bevarare eller försvarare av landet Israel. Gavron menar vidare att allt är inte bara ideologi och rättstänkande inom dessa samhällen utan också en hel del våld. Kibbutzerna gick en i bräschen, idag är Israel erkänd som stat och pionjärerna som bosättarna utgör är inte lika banbrytande. Kibbutzerna var del av en rörelse där socialism var ledordet. Tyvärr har kibbutzerna idag blivit kapitalistiska och rörelsen är idag ett misslyckade, inget eftansträvsvärt. 
Kibbutzerna är/var sista utposten i dagens samhälle där man osjälviskt gav upp bekvämlighet etc för ett större syfte, en ideologi. Gavron vill spegla detta i bosättningar där man ger sig in på osäker mark utan att veta vad man får i utbyte. Bröderna som utgör en historia i sig i berättelsen återvänder till sin barndom (tiden i kibbutzen) när de möts i bosättningen. 

Så hade Gavron någon politisk baktanke med boken? Att lobba för eller emot bosättningar? 
Gavron svarar att han ville verkligen inte skapa en politisk ståndpunkt eller manifest. Som författare av ett skönlitterärt verk lät han karaktärerna leva och skapa situationer som i sin tur skapar eftertanke hos läsaren. Visst måste han som författare ha en ståndpunkt – även om han inte menat att spegla den eller styra läsarens åsikter. Och visst finns skarpt återgiven byråkrati där i boken, nästan som en karaktär. De är hur de andra karaktärerna i boken spelar på och med byråkratin, hur de nyttjar och tolkar den som Gavron vill förmedla. Hur totalt galet och komplext hela systemet är! Korruptionen och komplikationerna är det han vill lyfta, inte uttala kritik mot en enskild politisk falang. 
Uppe på höjden har fått mycket bra kritik men en recension i DN har upprört många svenska judar. I slutet av recensionen så skriver Jonas Thente 

För den som är det minsta intresserad av vilken sorts människor det är som leker med allas vår säkerhet, är ”Uppe på höjden” nödvändig läsning.

Även Assaf har nåtts av detta uttalande och folk har översatt det för honom. Vadan reagerat så starkt över är hur man upplever att Thente lastar bosättningarna och dess innevånare med skuld för terrorist eller antisemitiska handlingar runt om i världen. När Josephi ber Gavron om en kommentar återkommer han till att det är komplicerat. Kan man säga att bosättarna är ansvariga för säkerheten i Europa? Verkligen? Men å andra sidan, är det ok att gå emot freds-överenskommelser? En del attentat är kanske inspirerade av konflikterna mellan Israel och Palestina men troligen ligger det mycket mer bakom än en bosättning, hur provokativ den än kan te sig. Det är överdrivet, menar Gavron, att skylla på bosättningarna. 
Men det gav boken publicitet 😉 och skapar diskussion. Det är det goda som kom ut av recensionen. 
I
I en kort dialog om bosättningarna idag så framstår de i sig som väldigt fridfulla och lugna. Både Gavron och Joephi relaterar till meditation, mindfullness och lite hippieaktigt – bland annat så påpekar Gavron att det finns massor av hasch i bosättningarna.  Att ta sig till en bosättning är farligt och kan upplevas som våldsamt men väl där upplever man både en inre och yttre frid. 
  
En fråga från publiken är hur Gavron, som Tel Aviv-baserad vänsteraktivist upplevde bosättningarna? För Israel är ett polariserat land som också skapat fördomsfulla nidbilder av bosättningar och dess innevånare. Gavron berättar hur han blev överraskad över, eller upplevde,  väldigt mycket variation. Alla var inte hänsynslösa mördare med religösa övertygelser. Även i bosättningarna finns alla typer av människor. 
En annan fråga är ifall det är så att man idag tappat känslan av pionjärskap? Är bosättningarna en reaktion på längtan efter ”det gamla Israel”?  Gavron svarar att han nog tror att det kan vara så, även Israel upplever som resten av Europa, högerextrimistiska vindar. Bosättningarna blir ett uttryck för att man inte känner sig trygg i dagens politik och Israel utan söker sig till det gamla men med andra ideologiska idéer. Mest märks det i den politiska övertygelsen som ligger till grund för bosättningar, det extrema märks i de yngre deltagarna och bosättningarna, de som är reaktioner på vad som finns idag. 
Och hur ser ”äldre bosättningar” på detta? Som ogräs, säger Gavron, som något dumt. Men inofficiellt finns det stöd för deras handlande. Även från rabbiner, kanske mest i det de inte säger än vad de säger.
Samtalet avslutas med en vemodig reflektion att så som byråkratin i Israel är en karaktär i boken är också våldet en karaktär. För livet i Israel innebär att våldet är ständigt närvarande. Oundvikligen. Tyvärr. 
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s