Igår möttes #rödvinsbokcirkeln för att cirkla en av kandidaterna till Bonniers bokcirklars Årets bok, Simma med de drunknade av Lars Mytting. Det här var en bok som vi inte cirklade så mycket utan mest satt och samstämmigt lovordade. För det här är en sån himla bra bok! Det skall mycket till nu ifall jag skall rösta på någon annan bok för den här har allt. Språket, karaktärerna , handlingen, tvisterna, fakta, … Allt.
Mytting slog igenom stort nåt år sedan med faktaboken Ved. I den här boken speglas författarens kärlek och intresse till träd igenom men det blir en naturlig del i handlingen och bara sådär har jag lärt mig en massa.
Handlingen är en nutida historia om att finna sina rötter och tillhörighet. Edvard har sedan han blivit föräldralös vid 4 års ålder vuxit upp med sina farföräldrar och främst farfar i Norge. När vi möter honom har farfar precis gått bort och hos begravningsbyrån i byn visar det sig att det i åratal har väntat en kista på farfar. En helt magnifik kista av allra bästa trä och fantastiskt hantverk. Ja, ni hör ju. Det här måste Edvard nysta i. Hans sökande tar med honom ut på en resa både fysiskt och psykiskt. Edvard, lantisen som inte ens varit i Oslo tidigare åker runt och söker svar i Europa. För svaret ligger i andra världskrigets avskyvärda behandling av Europas folk och efterdyningarna av kriget låter ingen lita på någon och samtidigt så öppnar den man minst anar armarna och för allt för den som räknats som fiende.
Andra världskriget är en bra grund för fantastiska historier med alla konstellationer som fanns och jag är mycket imponerad av hur känslosamt men ändå lättillgängligt Mytting skriver. Och hur han lämnar ledtrådar och hur han fullständigt knyter ihop säcken. Vilka öden, vilka sorger och ändå, vilken kärlek. Vackert.
Booze'n'Books 