Jag har varit på bokcirkelträff. Det är så spännande läsa en bok och sen ta del av andras tankar kring densamma. Ofta lär man sig något och kan upptänka nyanser när andras tolkningar ger en alternativ grund. Den bästa bokcirkelträff jag varit med om var den när Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen lästes. Dels för att den i sig är så mångfacetterad med alternativa (sinnes)världar men också för att den var så omfattande i längd, även om tempot var långsamt så hände det väldigt mycket. Jag kom till träffen med många frågor och funderingar och gick därifrån med fler funderingar men kände mig mycket rikare på upplevelse.
Bokcirkelfträffen den här gången var sommaravslutning för Breakfast book club i Stockholm. En organiserad bokcirkel som ses på frukost och diskuterar en utsedd bok. Genrer blandas och nu hade chock-list kommit på listan. Nätet hade scannats och beslutet föll på Emily Giffins Den man älskar. En bok som beskrivs med ord som humor, igenkänningsfaktor, värme och intelligens. Rosa omslag, siluetter och krussidulligt typsnitt visar visuellt vilken genre det handlar om. Jag är ingen hänförd läsare av chick-lit även om jag lästa all Marian Keys när de kom i början. Jag tycker oftast att de saknar djup och igenkänningsfaktorn. Jag är medveten om att det kan låta snobbigt säga genren saknar djup och referera till igenkänningsfaktorn men jag hävdar att vi är olika och väljer olika och det finns spektrum. Jag ser inte ned på dem som gärna läser chick-lik eller känner igen sig. Good for you liksom. Jag läser massvis med deckare, inte många har djup men många snuddar – vilket jag också upplever inom chick-lit – på samhällskritik.
Nu var det en del av bokcirkelgruppen på 10-12 personer som inte läst ut boken (inklusive mig) och endast en tyckte den var bra. Många stannade på okej men lika många tyckte den var rätt kass. Vi kunde enas om att den var strukturerat skriven med språkligt flöde (även översättningen imponerade på mig!). Det kändes inte som en hafsigt snabbskriven dussinbok även om Giffins gett ut många böcker. Den som gillade boken tyckte också att gestaltningarna var stabila och att det fanns en bra historia. Historien börjar med att Ellen en dag på ett övergångsställe ser sitt ex, han ser henne och kontaktar henne kort därefter. Kontakten leder till fler och Ellen blir, trots sitt stabila lyckliga liv som relativt nygift, förvirrad. Förvirrad över sina känslor och förvirrad över sin vilja. Okej då, klart det finns igenkänningsfaktor. Men det är ju så självklart! Alla har väl sina funderingar mer eller mindre, vad känner jag, vad vill jag, vad borde jag och vad hade hänt om… Lägg till våra förväntningar på oss själva, omgivningens förväntningar och vardagsliv. Men just det lättsamma, lite humoristiska sättet att berätta som är typiskt för chick-lit gör att det blir svårt att ta på allvar och problemen känns inte så farliga.
Intressant är att det nästan inte gick att diskutera själva bokens handling. Vi snuddade kort på varför vi trodde Ellen gjorde vissa val och lite hur vi tyckte om de olika karaktärerna. Men liksom genrens synopsis så finns där inte så mycket. Det är underhållnings- i termen förströelse-litteratur. Och det är inget fel med det! Som nästan alltid när genren tas upp så skall någon ta upp att det är nedsättande mot kvinnolitteratur att kalla chick-lit för förströelse (a.k.a. Populär eller skräplitteratur), vilket provocerar mig som kvinna. Skall jag utifrån mitt kön gilla sånt här? Nej tack, jag väljer vad jag läser och kvinnolitteratur är något helt annat. Sen att en del kopplar det lättsinniga i genren till läsaren och i förlängningen könet på denna, det är trist men det tycker jag att man skall låta den som gör kopplingen stå för. Det är den kopplingen som är tramsig.
Jag säger så här; chick-lit är perfekt när man inte orkar tänka efter, oftast lite kul och med en röd tråd även om ämnet inte går på djupet. Ultimat strandläsning.
Booze'n'Books 