Jag börjar året med att läsa ut förra årets tyngsta utmaning. Himlakroppar av Eleanor Catton är 1112 sidor i den svenska utgåvan. Det är en riktig tegelsten som #rödvinsbokcirkeln tänkte läsa i omgångar men som vi hade så svårt komma igång med att vi sköt upp träffarna gång på gång.
Jag var verkligen peppad att läsa den här boken, inte minst för att den vann 2013 års Man Booker Prize men också för att författaren kom till Stockholms internationella författarscen i höstas. Planen var ju att ha läst boken tills dess. Det hände inte, jag hade inte hunnit långt när Eleanor Catton var här och berättade om sin bok. Men Josette Bushell-Mingo, som var kvällens och Cattons samtalspartner var helt begeistrad över den kosmiska upplösningen i boken. Och över Cattons fantastiska fanatism.
Efter att ha läst boken är jag själv lite blown away över Catton och hennes förmåga att skriva så mycket och knyta ihop trådarna så skickligt samtidigt som hon följer ett förutbestämt mönster och totalt passar in sin historia inom ramarna för detta. Catton har skrivit en berättelse om himlakroppar, en berättelse som tar oss till guldrushens guldålder i Nya Zeeland i senare delen av 1800-talet. Här träffar vi ett gäng karaktärer som möts och interagerar med varandra efter den tidens rörelser i himlakropparna. Varje karaktär representerar antingen ett stjärntecken eller en himlakropp viktig inom astrologin. Inte bara beskrivs karaktärerna ur en astrologisk identifierande vinkel, utan de agerar också utifrån sina egenskapsdrag. För mig som inte sitter och lägger stjärnor precis men som faktiskt har tatuerat in mitt stjärntecken är detta fantastiskt!
Det faktum att Catton gjort en pastisch på 1800-tals romaner med astrologin och stjärntecken som underlag är så otroligt finurligt att hon bara för den sakens skull får en speciell plats i mitt hjärta. Men dessutom har den här författaren arbetat med sin research på ett helt fenomenalt sätt, hon har efter att till en början ha lekt med en app som kan återskapa en stjärnhimmel från valfri tidpunkt också engagerat sig i sin berättelse så till den grad att hon funnit den stjärnhimmel som skulle passa det fröet hon hade. Hon har alltså inte kompromissat utan arbetat utifrån stjärnhimlens konstellation och hellre ändrat i sin berättelse för att få den att stämma med den här konstellation som till slut valdes efter den ovanliga händelsen en helt månfri månad för breddgraden.
Men trots den här astrologiska kopplingen och det genomtänkta upplägget där varje avsnitt är en tredjedel av det föregående (som månens faser!) så är det här absolut ingen new age-historia. Nej, som sagt är det här en historia om guldgrävaråldern i Nya Zeeland. Lite senare än guldrushen i USA sökte sig folk fortfarande till världens nyupptäckta utposter för att finna rikedom och lycka. Eller för att fly sitt förflutna och börja om. Berättelsen kommer att utspela sig endast under ett par dagar men dessa dagar, som inte är sammanhängande – nej, det förflyter lång tid mellan dem – är desto mer händelsefyllda. Med hjälp av de väldigt beskrivande karaktärerna och deras bidrag till händelseförloppen ger Catton berättelsen flera dimensioner. Den inledande delen var både lång och långdragen, alla karaktärer presenteras och återger sin del till helheten – som mynnar ut i en slags deckarhistoria. Samtliga 12 huvudkaraktärer har en gemensam fiende, en man som även den 13:de karaktären mött och har sin historia om. Som läsare eller deltagare till samtalen dessa karaktärer emellan är det här i första delen nära på svårt att motivera sig att läsa vidare men när vi i #rödvinsbokcirkeln peppar varandra att komma vidare så upptäckte vi att när man väl tagit sig förbi ”tröskeln” så gör upplägget och berättelseförloppet att läsningen accelererar i allt högre grad så att den sista delen är över innan man förstår det. Och det är när jag läst sista sidan som jag känner igen mig i Josette Bushell-Mingos hänfördhet. Wow! Vilket geni Catton är och hur hon lyckas styra läsaren!
Booze'n'Books 
Instämmer!!
/H