En av få programpunkter jag gick på under årets mässa var Cilla Naumann på Litteraturscenen. Naumann pratade om sin senaste bok, Bära barnet hem, en bok som berört sina läsare och som är otroligt fin. Boken handlar om att vara mor, hitta mor, förlora mor, sakna mor … Mödraskap helt enkelt, eller hur svårt det kan vara, det där enkla – mödraskap.
Boken är en mix av självupplevda erfarenheter och fiktiv historia. Naumann har efter ofrivillig barnlöshet adopterat tre barn från Colombia och i boken följer vi Naumanns sprudlande glädje över att bli mamma, hennes oro över att inte räcka till, tacksamheten för moderskapet och funderingar över familj, tillhörighet och minnen. Hon berättar att den helt fiktiva delen i boken – som handlar om den idag vuxna Ana som vuxit upp på barnhem – kom till henne redan när hon besökte Bogota för mer än 20 år sedan. Den colombianskan magiska realismen är inget som Naumann försökt efterhärma men den märks kanske ändå i Anas berättelse. Ana barnhemsbarn som vuxit upp på kloster, nu arbetar hon som barnflicka och hemhjälp mittemot ett barnhem. Anas berättelser om föräldrar som kommer till barnhemmet blir som ett vittne till Naumann, när hon kom till barnhemsdörren. Samtidigt är Ana en vuxen kvinna utan erfarenhet av att ha en mamma eller ett hem men som nu skall i sitt yrke sköta just detta, barn och hem. Idag älskar barnen henne men snart kommer hon vara förskjuten, hon har upplevt detta hos andra familjer och bävar dagen då pojken som hon nu är närmast av allt i livet skall växa ifrån henne. Ana tänker mycket på vad hon bör och vad hon skall känna och göra men det etiska perspektivet spänner över flera dimensioner.
Förutom tillbakablickarna till Bogotá och kärleken till barnen som kom till familjen så berättar Naumann om när hon följde med sin äldste son tillbaka till Bogotá för att träffa hans biologiska mamma som han hittat på Facebook. Då, när Naumann adopterade, var det mer än nu ett stort hemlighetsmakeri kring ogifta mödras identiteter. Barnhemmen skyddade mödrarna och det var inte mycket information som Naumann och hennes man kunde förmedla till sina barn. Idag, med internet och FB, så är saker och ting helt annorlunda och träffen med den biologiska mamman var inte bara för sonen förlösande utan också för Naumann, som upplevde mötet som ett möte mellan två mödrar som äntligen fick tacka och uppskatta varandra. Naumann vill inte berätta sin sons historia. I boken får vi inte följa mötet, eller jo, men först i efterhand. Naumanns irrationella skräck att förlora sin son men hur det inte blev så, istället fick hon något. Jag tror inte någon mamma eller förälder kan läsa denna självutlämnande del utan att gråta. Jag är självvald barnlös men fann just de styckena oerhört gripande.
Med boken sträcker sig Naumanns moderskap sig över hela jorden säger hon själv, det är mammor på flera lager. Naumanns har upplevt sorg och att lämna (missfall) så hon tycker hon kan sätta sig in i den saknad som kan uppstå – även vid adoption. Samtidigt beskriver hon sin familjebildning så kärleksfullt och låter oss läsare följa Anas egna rotlöshet som hon gör allt att förebygga hos se barn hon passar. Det finns också en aspekt på rötter och minnen när Naumanns mamma gick in i demens och pappan inte längre finns. Relationen till Naumanns mamma beskriver hur de gemensamma minnena blir Naumanns, att själv, ensam, förvalta. Och samtidigt så växer barnen och skapar sig egna, nya minnen. Livet har sin gång.
När man läser boken så är staden Bogotá nästan beskriven som en karaktär i boken. Naumann erkänner att platsen spelar roll och är viktig. Det är en imponerande stad som för Naumann är starkt mytologisk och laddad. Staden har gett henne hennes barn. De har återvänt och där har barnens mödrar vandrat och levt under barnens uppväxt. Bogotá var början på Naumanns moderskap. En väldigt, väldigt fint skriven berättelse som berör.
Booze'n'Books 